Omge dig med grönska

Omge dig med grönska. Bild på gullranka slingrande uppe längs taket.

Hösten är en favoritårstid för både mig och Sofia. Alla färger, den klara luften, dofterna och allt som kan skördas. Samtidigt uppstår lätt en saknad när hela naturen går till vila. Lyckligtvis kan du omge dig med grönska året om. Naturligtvis inte genom resor som spräcker din koldioxidbudget. Utan helt enkelt med ett överflöd av prunkande och livskraftiga krukväxter. 

Det har kommit allt fler studier kring hur välgörande det är för vår hälsa att vistas i naturen. Oavsett ifall det kallas skogsbad eller en vanlig promenad i skogen så sänks vår stressnivå och en hel massa positiva processer kommer igång. Att vara ute i naturen året om är eftersträvansvärt. Men samtidigt vistas nog de flesta av oss inomhus betydligt mer under vinterhalvåret. Kan du omge dig med grönska i ditt hem – och kanske på ditt arbete – blir det ändå som att föra in ett stycke natur i vardagen. 

Konkret kan växterna förbättra luftfuktigheten, rena luften från skadliga kemikalier, dämpa buller och mycket annat. Men liksom skogspromenaden har även dina krukväxter en positiv effekt på dina stressnivåer och koncentrationsförmåga. Själv tror jag dessutom närheten och omvårdnaden av krukväxter gör det lättare att känna närhet och engagemang för miljöfrågor i stort. 

För att omge dig med grönska behöver du inte heller köpa en massa dyra eller exklusiva växter. Många skott och sticklingar kan du få eller byta till dig från vänner och bekanta. Läs gärna i vårt tidigare inlägg miljövänliga krukväxter, där det även står om hur du lätt delar och förökar inomhusväxter. Ett tips är också att efterlysa sticklingar eller övergivna krukväxter i lokala grupper eller bland vänner på Facebook. Troligen får du snabbt mer syreproducenter än du tror dig få plats med. 

Utöver att det är socialt trevligt och ekonomiskt fördelaktigt när du byter till dig nya växter finns problem som gör det klokt att undvika många traditionella blomsterbutiker. Krukväxterna där är tyvärr ofta både hårt besprutade och långväga transporterade. Då är det mera resurseffektivt och relationsskapande att föröka växterna som redan finns i andras hem. 

Om din inomhusmiljö inte redan är fylld av växtlighet rekommenderas alltså mera grönska i vardagen. Kanske blir du förvånad över vilken skillnad som växterna gör för din fysiska och psykiska hälsa. Vill du fördjupa dig ytterligare i ämnet finns det bl.a. ett examensarbete från hortonomutbildningen att ta del av. 

Starta lokal trend

Starta lokal trend. Bild på lastcykel.

Vi har flera gånger tidigare nämnt fördelarna med lastcykel. Nu tänkte jag skriva några rader om betydelsen av att det har blivit något av en lokal trend att ha lastcykel i vår lilla stad.

För mig är hopp inte någon särskilt framträdande drivkraft. När människor anstränger sig för att inge hopp ökar det snarare min oro. Eftersom intrycket jag får är att de inte förstår krisens allvar. Eller att de förringar vårt ansvar. Men att ständigt känna hopplöshet är inte heller bra. Det som ger mig glimtar av hopp är i stort sett aldrig politiska förslag. Inte heller undersökningar som visar att folk bryr sig om och oroar sig för klimatet. Det är att se vanligt folk omkring mig faktiskt göra något konkret. Som att använda lastcykel istället för bil. När så pass många börjar göra det att det går att se som en lokal trend blir det än mer hoppfullt.

I somras jobbade jag väldigt mycket och var ofta trött. En dag när jag motvilligt var på väg till jobbet hörde jag sång bakom mig. Jag vände mig om och såg en pappa (eller i alla fall en ung man) på en lastcykel med fyra barn i ”lådan”. Högt och glatt sjöng de ”Här kommer Pippi Långstrump”. Ett leende spred sig i ansiktet och min dag blev genast lite mer ”tjolahopp”. Jag tänkte också på alla goda ting detta sätt att skjutsa barn förde med sig utöver att göra mig glad och vara helt utsläppsfritt. Pappan fick motion. Barnen tyckte att det var roligt och jag gissar att det gav en helt annan stämning än om han stuvat in dem i en bil. De fick alla frisk luft och piggnade till på morgonen.

När jag jobbade på stadsbiblioteket i Linköping hade jag en kollega som skjutsat sina barn i lastcykel, eller med vanlig cykel, alla år det behövdes. Detta var innan vi hade lastcykel och innan jag hade sett någon i Vadstena. Att höra någon gå emot strömmen så var mycket inspirerande. Linköping är, liksom flera andra studentstäder, en cykeltät stad. När cyklism diskuteras talas det ofta om behov av cykelvägar och andra åtgärder för att det ska vara tryggt och bekvämt att cykla. I Vadstena finns egentligen inga hinder att åtgärda tycker jag. Däremot skulle cykelpendling underlättas påtagligt med cykelväg t ex från Motala. Inom staden handlar det om attityd.

Och attityder påverkas av vad andra gör. Här ser man nu ofta barn som skjutsas i lastcykel, hundar som skjutsas i lastcykel, redskap som tas med till koloniområdet och ibland någon mer än vi som tar lastcykel till återvinningen. Jag har sett butiksägare komma med varor i fullastad lastcykel och paket som ska med posten levereras med lastcykel. Varje gång ger det mig en smula hopp. Och varje gång finns en möjlighet att fler ser och att någon mer tänker att – det där skulle ju jag också kunna göra. Just detta att det ser roligt ut inverkar säkert. Vi får ofta leenden när vi parkerar vår lastcykel bland bilarna. Eller lyckats fylla lådan mer än till brädden.

Ett betydelsefullt steg här i stan var att Sparbanken sponsrade ett antal lastcyklar till förskolor och äldreboenden. Det gjorde att det på kort tid blev betydligt fler lastcyklar på gatorna än de enstaka som privatpersoner köpt innan. När det snabbare blir fler ser det mer ut som en trend. Fler känner någon som har provat och fler kan känna att det är något för dem. De flesta människor är flockdjur och gör som andra gör. I det här fallet leder det till något mycket positivt.

Detta med lastcyklar är egentligen bara ett exempel. Att det ofta blir en lokal trend när någon börjar ha solpaneler på taket är ett annat. Är det ont om lastcyklar där du bor kan du kanske vara den som startar trenden. Finns det någon annan bra vana, eller metod för någonting, som du tror vore en bra lokal trend för miljö och klimat? Kanske något som passar extra bra just på din ort. Liksom det passar bra att cykla i en stad som är så platt som vår. Se till att du gör det du gör synligt. Försök få med någon mer. Kolla om det går att få sponsring om det gäller något som kostar pengar. Använd flockbeteendet till att låta goda exempel spridas.

Klimat och moral – essäer om ödesfrågan

Klimat och moral - essäer om ödesfrågan. Bild på boken Klimat och moral, red. Magnus Linton.

Klimatkrisen beskrivs ofta som vår tids ödesfråga. Under sommaren som gick kröp klimatförändringarna allt närmare, även för oss i våra privilegierade länder. Massiv värmebölja i Nordamerika och katastrofala översvämningar i Tyskland. Krisen är högst konkret. Men det är också en existentiell kris. Vi delar alla ansvar för vad som inträffar. Hur kan denna skuld hanteras och hur kan vi förstå vår roll som människor i dessa tider? I den pinfärska boken Klimat och moral skriver nio forskare var sin essä där klimatkrisens etiska och filosofiska dimensioner står i centrum.

De flesta forskarna bakom Klimat och moral är filosofer knutna till Institutet för framtidsstudier och dess program Klimatetik och framtida generationer. De medverkande har fått välja ett ämne inom klimatetik som de upplever outforskat och ännu inte tillräckligt uppmärksammat. Det blir intressanta och fördjupande nedslag. Går det att skilja klimatförändringarna från ojämlikheten? Kan det ses som en plikt att inte skaffa barn? Är demokrati det bästa styrelseskicket för att lösa vår tids problem? Kan det vara rätt att lösa kortsiktiga problem på bekostnad av att långsiktiga problem förvärras?

Något Greta Thunberg ofta upprepat är att vi behöver agera på klimatkrisen som på den kris det är. Utifrån detta ser jag det som uppmuntrande att en bok som Klimat och moral ges ut. Den tar krisen på fullt allvar och försöker besvara många av de djupare frågor som följer. I flera av essäerna lyfts kritik mot beskrivningen av att mänskligheten som helhet har orsakat klimatförändringarna. Det är trots allt bara 7% av planetens människor som orsakar 50% av alla koldioxidutsläpp. Och fyra av fem personer har aldrig suttit på ett flygplan. Kanske skulle begreppet antropocen, med människor som dominerande geologisk förändringskraft, behöva förändras. Ett förslag är oligo-antropocen. Epoken då en liten del av människorna gav sig själva rätten att förändra planetens sköra ekosystem. 

Själva bor vi som bekant i ett land med ett av världens högsta klimatavtryck per capita. Samtidigt är både våra individuella och hela nationens miljöpåverkan minimal i ett globalt perspektiv. Är det då inte poänglöst att dra ditt strå till stacken när de flesta lever på som vanligt? I en av de mest givande av bokens essäer lyfter Göran Duus-Otterström detta. Hans slutsats är att det till och med är vår plikt att dra vårt strå till den stack som andra försöker bygga. 

Duus-Otterström kopplar sitt ställningstagande till reciprocitetsteorin. Vårt klimatansvar är ett ömsesidigt givande och tagande. Som individer har vi skyldigheter att göra vår del av arbetet för att inte göra klimatet mera ostadigt. Detta därför att andra redan gör sin del – och att det vore orättvist av oss att åka snålskjuts på deras uppoffringar. Det handlar om att gengälda och ett parallellt exempel är att lämna blod. Det är ett frivilligt samarbetssystem men för dem som tack vare blodtransfusioner överlevt en olycka tycks det ändå längre fram finnas en plikt att donera blod. På liknande sätt, argumenterar författaren, finns många människor vars utsläpp aldrig varit höga nog för att ligga utanför de planetära gränserna. Dessutom finns människor som har sänkt sina utsläpp rejält. Emot dessa, som bidrar till att hålla klimatet någorlunda stabilt, har vi alltså en moralisk plikt att löna gott med gott. 

I fråga om klimatfrågor kopplas detta till att hålla sina utsläpp inom sin del av kolbudgeten, kompensera för tidigare övertrasseringar samt politiskt arbete för omvandling till en nollutsläppsvärld. 

Redaktören till Klimat och moral, Magnus Linton, önskar att läsningen av boken ska kunna leda till hopp. Inte som ”en andlig tröst för förnekare”. Nej, hopp som i språng. Snabb förflyttning av tankar och åtgärder. Det är för tidigt att säga ifall detta lyckas. Men blotta existensen av denna sorts bok tyder på en mognad för klimatfrågorna. Vår tids ödesfråga kräver förstås insatser från fler än biologer och ingenjörer. Filosofer, historiker och alla andra behövs i högsta grad också.  

Skogsträdgård i en gammal rabatt

Skogsträdgård i en gammal rabatt. Bild på lummig rabatt där det bland annat växer rankspenat. .

Vi har ganska länge varit intresserade av konceptet skogsträdgård. Detta fick sig en extra skjuts under vårt besök i Åfallet skogsträdgård. Nu har vi alltmer börjat se på en gammal rabatt med skogsträdgårdsögon. Idéerna är i sin linda, men här skriver vi ner några funderingar kring detta projekt.

Trädgården hör till hyreshuset där vi bor. Där finns en gammal rabatt som vi erbjudit oss att ta hand om. Man kan se att en tidigare ägare till tomten varit mycket trädgårdsintresserad, men den har inte fått så mycket omsorg på senare år. Flera buskar av den typ man kan formklippa växer där. Som tuja, cypress och berberis. I mitten växer en ganska ung hägg och i rabatten finns även mahonia, krollilja, och en mycket vacker men vildvuxen kaprifol. Marken täcks i hög grad av en storbladig murgröna som ändå inte håller undan kirskålen. När vi började rensa där såg man knappt murgrönan under allt ogräs. På våren kommer flera sorters snödroppar upp, en del ganska ovanliga. En jätterams intill komposten och så fyra sorters rosor varav en tyvärr var helt död.   

Första säsongen avvaktade vi i hög grad och höll mest undan ogräset. Vi klippte tujorna och tog bort någon som blivit risig. Vi ville se vad som kom upp där om det fick utrymme att växa. Några plantor vi fick av en vän planterade vi där vi kände oss säkra på att det inte fanns något speciellt. En tuja sparade vi stammen på men klippte bort de flesta sidogrenarna. Under den sådde vi rankspenat (bilden). Det är en perenn sorts spenat och var kanske det första vi gjorde i riktning mot skogsträdgård. Ätbara perenner är en viktig ingrediens där.

Efterhand fick vi klart för oss var det kom upp växter om vi höll undan ogräset. Det var spännande upptäckter under årstidernas gång. På en yta där det bara var murgröna planterade vi en planta rabarber som Sofias pappa delat från föräldrarnas trädgård. Den tog sig riktigt bra och andra säsongens rankspenat blev frodig och slingrade sig upp till tujans topp. Efter den andra sommaren tog vi bort ytterligare en tuja och en annan buske som det fanns två av. Vi har inte grävt upp dem utan bara sågat nära marken. Även på den här tujan sparade vi en stam som någon annan växt kan klättra på. Med den busken borta blev platsen påtagligt ljusare samtidigt som de kvarvarande höga buskarna skapade en skyddande inramning. Som idén med skogsträdgård beskrivs får man i Sverige snarare tänka lund eller glänta än skog. Att glesa ut bland träd och buskar för att släppa in ljus kan alltså vara en bra sak i det här sammanhanget.  

Efter vårt besök på Åfallet planterade vi in blåbärstry som vi köpt där. Vi började också dela några av de kryddväxter vi har på kolonin och plantera in i vår gamla rabatt. Om de tar sig bra och verkar trivas kan vi minska ned på kryddväxter på kolonin och få plats med annat där som vill ha mer sol än det blir i rabatten. Eller ettåringar som är svårt att så in bland murgrönan. En del växter vi haft på balkongen planterade vi också ut i rabatten för övervintring.

Tanken är att långsamt låta vår gamla rabatt bli en plats där alltmer ätbart växer och samtidigt bevara karaktären. Att använda växternas olika höjd och de förhållanden mellan ljus och skugga, vind och lä som uppstår där. Tujor ses av många som omoderna men på det här sättet ger de skydd, stöd, väldoft och växtmaterial att täcka jord med. I vår gamla rabatt har vi trampat upp ett par gångar och lagt lite klivstenar, men i stort sett är all yta bevuxen. Vi tar inte bort murgröna om vi inte har något annat att plantera där. Myllan verkar vara god och det är en frodig plats. Gräver gör vi också bara när en ny planta ska ner i jorden. Mer just som i en skog där kretsloppet är naturligt.